In isolation..

Har nu legat här hemma i min ensamhet i snart tre dagar.. Känner ett sjukt behov att socialisera mig med andra människor... Men då jag fortfarande är sjuk är detta en omöjlighet.

Är trött på isoleringen.. Trött på alla tankar som tar över mitt huvud när jag sitter här och har alldeles för mycket tid att döda. Det är ju så typiskt att man går och blir sjuk när man verkligen inte vill ha tid att tänka.

Vet faktiskt inte om allt verkligen sjunkit in.. Om jag har insett allvaret, insett vad som kan hända och vad som händer just nu. Har inte tillåtit mig själv att känna efter då jag är rädd att känslorna kommer att ta över mig.. Det är ju nu som jag måste finnas där för dig.. Som du alltid funnits där för mig.. Hur kan jag då tillåta mig själv att falla samman.

Något som däremot har fått mig att le de senaste dagarna är att jag har en otroligt sammansvetsad familj som verkligen ställer upp på varandra när det gäller.. Dock har jag inte kunnat åka över på grund av att jag varit sjuk men så mycket samtal till P har jag nog inte ringt någonsin kan jag ju lova.

Mattias och Maria har varit toppen och ringt och kollat om det är något jag behöver eller vill ha hjälp med. Maria köpte med sig yoghurt hem till mig igår och Matte har kommit förbi på sina luncher och sett till så att jag får något i mig och att jag dricker mycket vätska.


Men nu orkar jag inte skriva mer då tröttheten har tagit över kroppen. Så sleep tight!