When it clouds my soul..

Vet inte vart jag ska börja.. Har inte skrivit på flera månader. Det är konstigt det här med bloggandet.. Jag känner behovet av att blogga när kaoset infinner sig i mitt liv. Men när det är perfekt och solen skiner finner jag ingen som helst lust att skriva ner mina känslor. Normalt sett skulle jag nog ha ringt Linnea, tagit en promenad och hävt ur mig allt som finns att säga. Men då jag inte orkar socialisera idag får bloggen duga.

Känner mig uppgiven, splittrad, ledsen men kanske ändå lite hoppfull på samma gång. Satt nog i flera minuter igår när jag fick reda på allt och bara stirrade. Givetvis brast det när Mattias ringde och alla känslor flödade bara fritt i en stor gråtflod. Han förstod utan att jag behövde be honom, att jag behövde hans närvaro. Han finns här precis som han har funnits här sen den dagen vi träffades. Han är min klippa, mitt största stöd, min allra bästa vän.

Vi umgicks med familjen hela kvällen och det brännande såret i hjärtat bedövades för en liten stund. Kanske är det lättare att ha hopp när Du har det. Kanske är det lättare att vara positiv och inte lika ledsen när du tar hela situationen så bra. Det är bara att vänta och se vad som kommer här näst. Är trött på allt väntande men det finns inte så mycket annat att göra just nu. 

Men om det blir worst case scenario så vet jag faktiskt inte om jag klarar den kampen. Hur ska jag kunna leva utan dig?!