Varför kan du inte bara se..

Varför måste allt tas så personligt,
Varför kan man inte bara ta saker för vad dom är?
Varför kan du inte förstå att de inte är för att vara elak,
men de är klart jag måste få undra.
Sen säger du åt mig att ringa när jag har lugnat ner mig, men det var du som la på luren i mitt öra.
Du som hetsade upp dig för något som egentligen inte var en big deal!
Kan du inte bara se att du alltid får vara med och ingen vill någonsin få dig att känna dig utanför..

Det blir alltid så här, någon börjar bråka med mig men det är ändå jag som sitter och funderar och grubblar över vad som sas och saker som inte alltid kan tas tillbaka.
Jag som sitter och är ledsen och du som redan har glömt vad vi ens bråkat om.
Jag är inte som alla andra som behöver få ur mig allt jag vill säga och sen är det sagt och sedan glömt. Jag funderar, vrider och vänder på saker, mår dåligt och grubblar så mycket att jag inte ens kan somna. Hatar den känslan i kroppen när jag är arg ledsen eller besviken.
Gillar inte att gå runt och känna så, men ända sättet att bli av med den känslan är att prata ut om saker, men det kan bli lite svårt om det bara är jag som vill prata..

Why is it always me who has to do all the talking?