Wake up call..

Givetvis så fort man tror att allt är bra med alla runtomkring mig ska de alltid hända nått.
Vaknade vid fem inatt av att pappa kommer in och väcker mig och säger att han ska köra L till akuten då hon vaknat av smärtor och andnöd.
Trodde jag skulle lyckas somna om men rädslan tog totalt över..
Ni tänker nog att jag är knäpp.. Hur kan man bli så rädd över nått så litet..
Men saken är den att efter att R dog så har jag panik över att själv åka in på sjukhus eller att någon som står mig nära gör det.
Vi åkte in med henne och det var sista gången jag såg henne vid liv..
Så alla det där känslorna som jag trodde jag kommit över bara sköljde över mig som en enorm våg av rädsla när pappa sa orden sjukhus Lorr och smärtor..
Funderade på att strunta i jobbet och åka med men kände att jag ändå inte skulle gjort mycket nytta på sjukhuset så det fick bli jobbet.
Har varit orolig hela dan, och inte ens nu när hon är hemma och jag vet att hon mår bra kan jag släppa all rädsla som jag byggt upp under dagen.

Älskar dig så otroligt mycket! Vad skulle jag göra utan dig!