They wont stop..

Ligger här i min säng, har precis ätit middag och nu kan jag inte sluta tänka på de jag fick veta idag.
Förstår inte hur något så hemskt kan hända en så underbar människa, och just när du verkligen hade börjat hoppas, hoppas på att allt äntligen hade ordnat upp sig efter förra årets helvete.
När jag såg ditt sms kunde jag inte stoppa tårarna från att rinna ner längst kinderna.
Kanske är det som Lorr säger, jag kanske är för känslig, kanske tar åt mig när jag inte borde. Men hur faan gör mn inte för att inte ta åt sig? Vem de än skulle gälla är det hemskt, men när det även är någon man känner, någon man sett planera och äntligen komma tillbaka till livet och sedan få allt raserat, ja då tar jag åt mig. Det är en sådan vän jag är, kanske bryr jag mig lite för mycket, men är det fel? Jag är sån, mår mina vänner dåligt så mår jag dåligt, är det lyckliga är jag lycklig!