Not to all of you.. just to some..

Ibland vill man bara stänga ute hela världen.. Inte prata med någon och leva i sin egna lilla bubbla. Det är så jag känner just nu. Är inte sur eller ledsen över något utan behöver mest tid för mig själv. Vet inte varför jag blivit så osocial.. Kanske är det hösten och allt mörker som spökar. Men dock är jag bara osocial när det gäller vänner och bekanta. Familjen går ju alltid bra. Kanske behöver jag bara distansera mig lite från allt drama.. Allt skitsnack och alla jäklans upp och nedgångar.

Kanske har det mycket med allt som hänt att göra.. Det här var ju inte det bästa året i mitt liv precis.. Eller jo till viss del var de ju det. Allt handlar om balans.. Visst har jag varit med om mycket jobbigt det här året, men samtidigt blev jag tillsammans med den omtänksamaste, generösaste och mest kärleksfulla människan på jorden, Mattias. Utan honom hade jag nog inte klarat av allt det här med familjen.

Många av mina nära tycker att jag har förändrats, blivit mer egoistisk, lägger mer tid på mig själv och att jag inte ger lika mycket av min tid och av mig själv till andra. Jag har alltid varit den snälla omtänksamma Caro som alla alltid kunnat vända sig till. Har alltid försökt ta på mig mina vänners problem och försöka lösa dom. Jag har alltid varit den som man kan ringa till 24/7. Men jag är inte den personen längre.

Visst många skyller på att Mattias tar upp all min tid, många tror att vi umgås hela tiden varje dag. Men om ni visste hur lite vi egentligen umgås, alltså verkligen umgås då skulle ni tänka om. Visst sover vi med varandra varje dag men det rör ingen annan i ryggen än oss två. Visst har han blivit min familj, den jag vänder mig till när jag mår dåligt och behöver prata av mig. Men att försöka hitta tid att umgås när det är jobb, skola, innebandy, familj och vänner inblandade ja det är då inte lätt. Tror att vi allt som allt kanske umgås två, max tre gånger i veckan.

Min tid går mest åt mig själv. Sitter oftast hemma framför tvn eller datan och har noll lust att beblanda mig med omvärlden. Fram tills nu har det inte funnits tid att tänka på mig själv. All min tid har gått till att jobba, följa med pappa till läkaren, umgås med familjen, vännerna och Mattias. Tror att min ovilja att träffa folk beror på att luften under mina vingar tog slut. Jag föll rakt ner och nu sitter jag och puzzlar ihop bitarna. Jag prioriterar annorlunda. kanske beror det på att det var alldeles för nära.. Båda mina föräldrar har varit nära döden det här året.. Att inte veta om de skulle bli bra igen.. Ja det tog på krafterna.. Förändrade mig!

Man kan inte gå genom en tunnel och komma ut likadan på andra sidan.. Allt som händer runtom oss berör oss.. Förändrar oss. Kanske kan ni inte förstå det.. Jag kräver inte att någon ska förstå.. För jag vet att dom flesta nu tänker att det finns folk som har det värre.. Absolut jag säger inte att jag har det sämre än någon annan. Jag försöker bara förklara att jag inte är samma människa som jag var i början av det här året.. Kanske blir jag aldrig likadan igen. Ni får se det positivt eller negativt, se det som ni vill. Men något jag alldeles säkert vet är att jag aldrig kommer att bli den människan som gav allt av sig själv till andra och satt kvar utan något i min ensamhet.

Har ni tänkt på att det var ni som tog mig för givet?! Att jag alltid fanns där för er, lyssnade på era problem, firade era födelsedagar utan gnäll och med ett leende på läpparna, bet ihop för att inte skada. Men i gengäld fick jag inte mycket tillbaka.. Inte f*an lyssnade ni helhjärtat på mina problem, inte fan kunde ni fira eran väns födelsedag för det passade inte ert humör.. Allt handlade bara om hur mycket man kunde få ut av min vänskap... Så det slutade med att man inte får någonting alls..