Ligger här i sängen och filosoferar... Mycket har hänt det senaste veckorna. Magen växer så det knakar och skorpis rör sig mer och sparkarna blir bara kraftfullare. Börjar kännas jobbigare att göra saker nu då magen är i vägen för det mesta. Men nu är det snart bara nio veckor kvar till beräknat så det är ju bara naturligt att magen blir större.
Annars har jag väll mått så där. Visst har jag haft tur med noll illamående, knappt någon ryggvärk eller andra gravidåkommor och viktökningen har varit nästintill minimal. Men det är så mycket annat som kan få en att må dåligt. Satt och pratade med Mattias om det idag och det enda sättet jag kan beskriva det på är att jag har aldrig mått så bra fysiskt som jag gjort under min graviditet... Men samtidigt har jag aldrig mått så dåligt psykiskt heller. Det är kanske ingenting man pratar om.. Graviditetsdepression. Men det är just det jag har lidit av, eller ja fortfarande gör kanske man ska säga.
Visst kanske jag verkar lika glad och pigg som vanligt, men det är jag verkligen inte. Jag har isolerat mig mer och mer på senaste just för att jag inte ens orkar spela glad. De få gånger jag visat öppet att jag varit ledsen eller nere så har jag mest snackat bort det och sagt att det är hormonernas fel. Men egentligen är det så mycket mer än det. Det enda som gör mig glad och får mig att ta mig igenom det jobbiga episoderna är Mattias och att allt det här är värt det i slutändan då vi får träffa vår lilla ängel.
Nu ska ni inte tro att jag är nere dygnet runt konstant.. Men flera gånger i veckan blir det iallafall tårar och isolering här hemma. Det finns så mycket som snurrar runt i huvudet på en när man är nere, att folk behandlar mig på ett annat sätt och ser mig på ett annat sätt nu när jag är gravid, att jag aldrig ska bli mig själv igen att ingen riktigt förstår hur det är att känna som jag gör just i det tillfället fast jag vet att det är många som lider av graviditetsdepression.
Förutom hjärnspöken så är det faktiskt mycket i mitt liv som har förändrats. Jag har verkligen märkt vilka mina riktiga vänner är. Det som hör av sig, frågar hur jag mår och inte suckar när jag pratat om barn och graviditet. Det som verkligen finns där i alla lägen som vill umgås, prata och dela det största som har hänt mig. Det som på riktigt bryr sig! Kan säga att att jag själv blev förvånad när det visade sig vilka dessa människor var och vilka som faktiskt istället tog avstånd. Men det är livet.. Man växer tillsammans och ibland isär.
Sen är det klart att det fortfarande kan göra ont. Speciellt när det är folk som kanske mer än någonsin borde veta till en viss del vad man går igenom. Men alla vet inte det, så kanske man inte kan klandra alla iallafall.
Ne men nu ska jag sova.. Blev ett djupare inlägg än vad jag hade tänkt mig. Delade med mig kanske lite för mycket men ibland behöver man få ur sig saker för att kunna andas lite lättare. Är så tacksam över att jag har min underbara man som står ut med mig fast jag kanske inte är mig själv just nu, och även Lorr som får samtal var och varannan minut dygnet runt och får leka kurator. Sen givetvis min sötaste gudson som alltid sätter ett leende på mina läppar och P som för det mesta kan få mig på gladare tankar. Så ser ni allt är inte bara skit ska ni veta. Nu längtar jag bara tills vår Paddel kommer ut och säger hej!!
Sleep tight!
