Godmorgon mina vänner. Ligger här i sängen och funderar på om jag ska kliva upp och äta frukost eller försöka somna om. Är riktigt trött men också super hungrig... Hmm dilemma!
Ne men har legat vaken sedan Mattias gick till jobbet och funderat på det här med svartsjuka. Det är jobbigt med svartsjuka för om den ena är det men inte den andra så är det rätt svårt att förstå hur man kan känna en så otrolig osäkerhet på sin partner om man aldrig själv känt så själv.
Jag är så lite svartsjuk man kan bli! Har jag haft min a moments som jag känt mig osäker?! Ja men självklart! Men idag är jag inte svartsjuk alls. Vet vart jag har min man och litar hundra procentig på honom och vice versa.
I mina yngre dagar var jag väldigt svartsjuk. Nu när jag ser tillbaka på det kan jag ju se saker som jag kanske inte såg då men som nu är väldigt självklara. Svartsjuka bottnar i ens egna osäkerhet. Är du osäker på dig själv och ditt egna värde.. Ja då är det svårt att lita på att någon annan kommer att se det du själv inte kan se.
Med tiden har jag blivit mer och mer bekväm i mitt egna skinn. Jag har accepterat mina brister och fel och lärt mig handskas med dom. Jag har lärt mig att tycka om mig själv för den jag är och slutat bry mig om vad andra människor tycker. Jag har sluta göra saker för att andra ska tycka om mig mer. Jag är den jag är och kommer inte ändra mig för någon. Men i och med att mitt självförtroende blev bättre försvann även min svartsjuka.
Men jag kan förstå människor som är svartsjuka i början av ett nystartat förhållande. Man känner inte den andra partnern fullt ut, man vet inte om man kan kan lita på att inte bli sårad och att den andra personen är lika "in for it" som du är.
Ex är alltid ett känsligt ämne i början av ett nytt förhållande men man måste ha överseende med att det kan finnas känslor kvar. Så länge känslorna inte är romantiska utan istället bottnar i vänskap så tycker inte jag att det är konstigt. Har man varit i ett förhållande med någon, delat sitt liv, känslor och tankar under flera år... Ja skulle det inte finnas någon vänskap kvar så skulle jag tycka det var mer konstigt.
Så lite svartsjuka är okej i mindre mängder.. Men har man varit tillsammans i ett par år och man fortfarande är svartsjuk då kanske man ska börja fundera på om man verkligen litar på den man är med. Eller om problemet ligger hos en själv och ens egna osäkerheter. För man måste någon gång våga släppa lite på kontrollen och våga lita på de människor man har runtomkring sig!
Med Mattias har jag aldrig varit speciellt svartsjuk. Kanske är det för den tillit jag har till honom, min egna självsäkerhet och värdesättning av mig själv och vår relation eller bara helt enkelt för att han alltid har behandlat mig som en prinsessa.. Ja det finns många faktorer som kan ha spelat in men det känns skönt att jag inte sitter hemma och oroar mig för va han sysslar med utan jag vet att han kan vara ute och ha kul med sina vänner utan att jag känner mig det minsta osäker och jag vet att han idag känner likadant vad gäller mig. I början kunde han vara rätt så svartsjuk men då jag tog upp det med honom kom vi fram till att det var hans egna osäkerheter i samband med att många människor försökte ge sin input och i vissa fall förstöra mellan oss som livnärde hans svartsjuka. Detta är inget som vi idag lider av alls utan vi litar på varandra och på att var och en ska ta det rätts besluten i olika situationer.
Så tänk på det gott folk.. Slösa inte er tid på att gå och undra och spekulera om vad som händer när ni inte är där. Utan släpp kontrollen lite så ska ni se att man uppskattar och njuter mer av varandra!
