Mina värkar började natten mellan måndag, tisdag. Kan för mitt liv inte minnas hur en värk känns nu så här i efterhand men ont gör det kan jag ju lova. Värkarna höll i sig och på torsdagen hade jag inte sovit mer än kanske två timmar sedan måndag natt. Så vi åkte in på kontroll på Karolinska där Solle undersökte och fastslog att jag var öppen två och utplånad livmodertapp. Hon gjorde en hinnsvepning vilket är bland det smärtsammaste jag varit med om och sen fick jag med mig en sovdos hem. Då värkarna inte blev tättare tog jag dosen innan jag skulle lägga mig för kvällen då det ska slå bort värkarna ett par timmar och ta bort smärta så man får sova lite.
Givetvis hjälpte inte detta på mig så på fredag morgon efter fyra nätter utan sömn och konstant smärta från värkarna ringde jag in till Danderyd och förklarade läget. Det sa åt mig att komma in på kontroll och att beroende på hur öppen jag var så skulle jag få stanna.
Vi åkte in och fick då veta att jag var öppen två fortfarande men efter ytterligare en hinnsvepning var jag öppen fyra och fick stanna. Det ville ge mig ytterligare en sovdos men helt ärligt kändes det rör onödigt då den dagen innan inte funkat på mig. Men det envisades för att det inte fanns plats på förlossningen så dom ville inte sätta igång mig.
Efter flera timmar blev det äntligen en plats ledig på förlossningen och vi fick åka ner. Tanken var att dom skulle spräcka hinnorna och ge mig värkstimulerande dropp. Detta tyckte barnmorskan var onödigt då hon tyckte det var bättre om det kom igång av sig skälvt.
Efter flera timmar började dom äntligen förstå att vår lilla skatt inte tänkte komma ut utan lite hjälp. Så först tog dom hål på hinnorna och några timmar senare fick jag äntligen det värkstimulerande droppet. Mitt i allt detta kom narkosläkaren och satte i epiduralen. Kan säga att det är nog det mest smärtsamma jag någonsin har gjort i mitt liv. Men när slangen väl var inne var det rena drömmen! Efter flera dagars smärta fick jag äntligen lite andrum och kunde sova en stund utan att ha konstant ont.
Då droppet varit igång i flera timmar och jag öppnat mig till nio centimeter började jag stänga mig igen då kroppen helt enkelt inte orkade längre. Då hade jag varit igång med värkarna i fem dygn. Livmodern var trött och likaså jag och Mattias. Kallade in barnmorskan och bad att få prata med läkaren om att eventuellt snittas istället då det kändes jet omöjligt att orka en sekund till. Efter många om och men hämtade hon läkaren som höll med mig och Mattias om att det inte skulle gå att föda vaginalt även om jag öppnade upp mig helt då min kropp helt enkelt inte skulle orka mer. Så äntligen efter 110 timmars värkarbete beslutades det att det skulle bli ett akut kejsarsnitt. Vår prinsessa skulle få äntligen komma ut!!
Dock så kan jag säga att jag nog aldrig varit så ledsen eller känt mig så misslyckad som när beslutet hade tagits. Jag var ledsen på mig själv för att jag inte orkat mer och Läkarna som dragit ut på hela förlossningen för att dom helt enkelt hade för mycket att göra då de tagit in alldeles för mycket patienter till förlossningen. Nu i efterhand har jag förstått och fått det förklarat för mig att allt hade kunnat sett annorlunda ut om bara barnmorskorna och läkarna följt det riktlinjer och regler som det ska jobba efter. Istället drog de ut på allt för att det fanns för mycket att göra men för lite personal.
Men men.. Vid kvart över fyra kördes vi ner till operationssalen och 17.02 föddes den finaste tjejen i hela världen. När vi hörde henne skrika för första gången precis när det tagit ut henne så gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Hon är så perfekt, så liten och så underbar! Mattias fick följa med och torka av henne och klippa navelsträngen innan han och vår lilla skatt kunde sätta sig bredvid mig medans dom sydde ihop mig igen. Därefter fick jag köras ner på uppvak då man blir helt groggy av alla droger man får under operationen. Så Mattias fick ta hand om vår lilla tjej under tiden.
Jag låg på uppvaket i ca två timmar men för mig kändes det som kanske två minuter. Jag var så borta och hade noll tidsuppfattning. Men när jag började kvickna till lite kom mina två hjärtan ner och jag fick äntligen hålla i min lilla tjej. Hon var så fin och så liten. Just där och då blev alla timmars kämpande värt det! Hur skulle det inte vara det när hon låg där i lina armar. Min lilla tjej som har sprattlat runt i min mage i nio månader.
Utan Mattias hade jag inte klarat alla timmarna av smärta. Han kanske tror att han inte gjorde så mycket och jag vet att han kände sig lite hjälplös när jag låg där och hade ont. Men jag vill att du ska veta älskling att det hjälpte att bara ha dig nära. Att du hjälpte mig igenom varenda värk, att du tröstade mig när allt blev för mycket, att du gav mig kraft att orka mer än vad jag trodde var möjligt och att du har så bra hand om vår fina lilla tjej! Älskar er båda så otroligt mycket!!
Idag kan jag med all säkerhet säga att hon är det bästa jag någonsin gjort. Hon är det bästa av mig och det bästa av Mattias. Visst kan hon vara jobbig ibland när hon har sina perioder. Men när hon tittar upp på mig med sina blåa ögon så smälter mitt hjärta..
Visst mår jag fortfarande dåligt när jag tänker tillbaka på förlossningen eller snarare det första två timmarna som jag fick ligga i ett sketet rum istället för att vara med min lilla familj. Att folk sen ska påminna mig om att jag inte fick vara med dom de första två timmarna eller att folk ska tycka och tänka så mycket om att vi inte uppdaterade om vad som hände varenda sekund av förlossningen... Ja alltså faktiskt så hade vi noll tidsuppfattning när vi väl var där och gällande det första timmarna.. Det var ändå jag och Mattias som var med när hon föddes. Vi fick pussa och hålla henne.. Höra hennes första skrik och se henne öppna ögonen och se världen för första gången. Så vet ni folk lamslogs vad dom vill men det är ändå vi två som var med och ingen annan och det kan ingen ens försöka ta ifrån oss. Det var en lång väntan men tillslut fick vi en frisk liten dotter som är den finaste i världen!
0 Era tankar:
Skicka en kommentar